R.I.P Prinsessan Moa
Har en tid följt en blogg, Prinsessan Moa, där en mamma skriver om vardagen med sin svårt cancersjuka dotter Moa. De har ett tag vetat att det inte skulle kunna bota henne och "bara väntat". Nu när jag gick in på hennes blogg hade det otänkbara skett. Moa somnade in i tisdags kväll den 26 oktober.
Har ofta tänkt på hur folk klarar av när deras barn går bort, min farmor och farfar förlorade sin dotter, min faster, när hon bara var 12 år gammal i hemska cancer. Nu sen jag själv fått barn kan jag ännu mindre tänka mig hur jag skulle klara av något sådant och håller Theodore så hårt ibland. Men när jag ibland läst och gråtit över inlägg i Moas blogg har jag fått en viss insikt i hur man klarar av det. I grund och botten är det ju för deras skull, precis som allt annat. Denna mamman (och resten av familjen) har varit så starka för hennes skull och sett allt det vackra i vardagen och älskat och värdesatt varje stund. De har också sett vad den hemska sjukdomen gjort med deras vackra dotter och på en nivå ibland insett att döden kommer befria henne från hennes plågor och att önska att hon ska få en dag till och en dag till på vissa sätt är rätt egoistiskt. Men så klart har de hoppats att mirakel skulle ske, och många av bloggläsarna inklusive mig också. Men inte denna gången..
För att fler barn skall överleva denna hemska sjukdom och färre föräldrar skall behöva begrava sina barn krävs mer forskning för att få fram bättre mediciner och behandlingsmetoder. Och för det krävs mer pengar så klart. Barncancerfonden behöver alltid mer pengar för att kunna fortsätta sitt arbete! Man kan på hemsidan starta egna insamlingar och det har Moas mamma gjort tidigare i år. Klicka in här och ge ett bidrag du med, litet som stort.
Tänker såklart mycket på Moas mamma, pappa och bror och resten av familjen och vännerna. Hoppas att de ska finna styrka i varandra och på något sätt ta sig igenom detta.
Nu ska jag krama och pussa extra mycket på Theodore och försöka att minnas att även jag, utan otäcka hemska sjukdomar, ska älska och värdesätta varje stund.
R.I.P Prinsessan Moa
Har ofta tänkt på hur folk klarar av när deras barn går bort, min farmor och farfar förlorade sin dotter, min faster, när hon bara var 12 år gammal i hemska cancer. Nu sen jag själv fått barn kan jag ännu mindre tänka mig hur jag skulle klara av något sådant och håller Theodore så hårt ibland. Men när jag ibland läst och gråtit över inlägg i Moas blogg har jag fått en viss insikt i hur man klarar av det. I grund och botten är det ju för deras skull, precis som allt annat. Denna mamman (och resten av familjen) har varit så starka för hennes skull och sett allt det vackra i vardagen och älskat och värdesatt varje stund. De har också sett vad den hemska sjukdomen gjort med deras vackra dotter och på en nivå ibland insett att döden kommer befria henne från hennes plågor och att önska att hon ska få en dag till och en dag till på vissa sätt är rätt egoistiskt. Men så klart har de hoppats att mirakel skulle ske, och många av bloggläsarna inklusive mig också. Men inte denna gången..
För att fler barn skall överleva denna hemska sjukdom och färre föräldrar skall behöva begrava sina barn krävs mer forskning för att få fram bättre mediciner och behandlingsmetoder. Och för det krävs mer pengar så klart. Barncancerfonden behöver alltid mer pengar för att kunna fortsätta sitt arbete! Man kan på hemsidan starta egna insamlingar och det har Moas mamma gjort tidigare i år. Klicka in här och ge ett bidrag du med, litet som stort.
Tänker såklart mycket på Moas mamma, pappa och bror och resten av familjen och vännerna. Hoppas att de ska finna styrka i varandra och på något sätt ta sig igenom detta.
Nu ska jag krama och pussa extra mycket på Theodore och försöka att minnas att även jag, utan otäcka hemska sjukdomar, ska älska och värdesätta varje stund.
R.I.P Prinsessan Moa
Kommentarer
Trackback
